konsten att överleva gymnasiet.
Att skolan ska vara en plats för kunskap, lärdom och socialt umgänge är vi nog alla överrens om. Men att skolan börjar ta upp mer och mer tid av ungdomars liv är ett faktum. Det är långa dagar, uppgifter som ska göras hemma och prov nästan varje vecka. När jag öppnade min kalender och upptäckte att jag har tre prov, tre inlämningsuppgifter, en redovisning och två böcker att läsa på en och samma vecka, insåg jag att skolan har börjat ställa orimliga krav. Ordet skolstress har blivit ett välanvänt begrepp i min umgängeskrets. Hur är det egentligen tänkt att vi ska överleva när skolan äter upp all vår tid?
Att börja gymnasiet kan vara både spännande och skrämmande. Byte av studielokaler, nya lärare och nya klasskamrater kan både vara efterlängtat och skräckinjagande. Men gymnasiet innebär även, utöver detta, ett helt annat studietempo och ett helt annat ansvar. Är man som jag, som kommer från en relativt slapp högstadieskola utan någon som helst förvarning, kan denna förändring som gymnasiet innebär liknas med en käftsmäll. Oavsett var man kommer ifrån och vilken skola man väljer så ställs man inför en ny och främmande situation. Helt plötsligt förväntas man vara vuxen och ta ansvar för sina studier.
Men är det inte bra att öka ansvarstagandet för ungdomar så att de kan förbereda sig inför det kommande vuxenlivet? Om vi ska ta hänsyn till verkligheten borde frågan snarare formuleras: är det verkligen bra att bränna ut alla ungdomar totalt innan de ens hunnit fylla 20? Vad många vuxna troligen inte förstår är vilken extrem press som sätts på ungdomar. Att ha ett ”vanligt” jobb och arbeta heltid kan inte på något rimligt sätt jämföras med att gå gymnasiet. I gymnasievärlden räcker inte de åtta timmarna som en heltidstjänst innebär till, vi kan inte lämna arbetet när vi kommer hem eftersom systemet förväntar sig mer. En gymnasieelevs ”arbetsdag” pågår i upp till tio-tolv timmar per dag – det är så verkligheten ser ut.
TT uppger i en artikel publicerad i Dagens Nyheter 2012 att stressen bland unga har ökat de senaste åren; ”ungefär var tredje tonåring uppger i olika undersökningar att de har stressrelaterade problem”. Betygshetsen är en vanlig orsak, skriver de. Den svenska skolan verkar förvänta sig omänskliga elever som ska prestera sitt allra bästa hela tiden – och gärna mer än så. Dagens betygskriterier kan i princip översättas till att man alltid ska vara bäst, på allt. Är man, som jag, inriktad på att gå en utbildning som har väldigt höga antagningspoäng så har man inte råd att ha en dålig dag och få två fel på ett prov. Då gäller det att alltid ligga på topp.
Sedan 1994 har vi haft en starkt målstyrd skola – elever har redan från tidig ålder fått lära sig följa komplicerade betygskriterier och att ständigt vara målmedvetna. Den numera kursutformade gymnasieskolan gynnar inte progression lika mycket som det gamla betygssystemet. Istället för ett betyg i varje ämne sätts nu ett betyg på varje enskild kurs vilket innebär att ens förmåga mäts kontinuerligt under hela ens gymnasietid – alltså kan en svacka, en termin, dra ner ens slutgiltiga medelbetyg. Dagens skola förutsätter med andra ord att du aldrig är sjuk, bortrest eller mår dåligt. Inte konstigt att ungdomar är stressade när allt man gör räknas – även det sämsta. I dagens betygssystem kanske främst det sämsta.
Enligt en undersökning som presenteras på skolvärlden.se är det allt fler ungdomar som upplever symptom på psykisk ohälsa och som ofta är orsakade av stress i skolan. Att skolan har gått från att vara en rofylld plats med syfte att lära och föra samman – till att sätta så stor press på ungdomar att deras psykiska hälsa påverkas negativt, är för mig rent utav tragiskt. Även om det självklart bör läggas visst ansvar på eleverna i syfte att förbereda dem inför vuxenlivet och allt vad det innebär, anser jag att man måste vara medveten om att det finns en gräns och som inte bör överskridas.
Läxor, inlämningsuppgifter, prov och redovisningar är saker som får ungdomar att vara uppe halva nätterna – antingen sittandes framför skrivbordet för att i panik skriva klart den där uppsatsen, eller liggandes på golvet i fosterställning för att ångesten, stressen och kraven helt enkelt blivit för mycket. Utöver kraven att ständigt prestera och att offra sin fritid för att klara av skolan, förväntas en gymnasieelev även ha ett extrajobb. Gärna ska man också ha någon fritidsaktivitet, träna minst fyra gånger i veckan, äta rätt och se bra ut. Det är uppenbart att skolstressen är ett stort problem i dagens samhälle och som kan leda till psykisk ohälsa, och som det måste göras något åt. Frågan vi måste ställa oss nu är: hur?
En förutsättning för ett lyckat system är en fungerande skola där samarbetet mellan lärare och elever sker på ett smidigt och bra sätt. För att minska stressen för både elever och lärare bör arbetsbördan spridas ut jämnt över hela året. Många skolor arbetar redan med detta – men ändå fortsätter stressen för ungdomar att öka. Därför måste vi skarpt ifrågasätta samhällets krav på ungdomar. Att få alla bitar att gå ihop – skola, träning, jobb, vänner etc. – är ingen enkel uppgift, och för att underlätta detta krävs stöd och förståelse från omgivningen.
Men att förändra en hel samhällssyn är ingenting som sker över en natt – och kan nog anses som lite av ett önsketänkande. Vill man prestera bra i skolan och komma in på sin drömutbildning men samtidigt ha ett socialt liv, umgås med sina vänner och hinna ha tid att slappna av och ta hand om sig själv, så får man helt enkelt räkna med en oerhörd stress. Huvudvärk, sömnsvårigheter, magsår och minskad aptit är det man kanske måste stå ut med för att nå dit man vill. För att överleva gymnasiet måste man helt enkelt avgöra vad som är värt mest.
