1095 dagar.
Att vakna varje morgon efter en natt med för lite sömn, med en ångest som gnager i ryggraden. Att inte längre vilja vara en del av det här spelet som går ut på att äta eller ätas, döda eller dödas. Att ständigt ligga på bristningsgränsen och inte ha en större önskan än att ge upp och bara lämna allt. Åka hem. Och aldrig mer komma tillbaka.
Jag minns första dagen jag satte min fot här. Stegen var osäkra, trapporna var långa och tunga och jag undrade hur jag skulle orka springa här. Upp och ner. Varje dag. I 1095 dagar. Jag drog med handen längs väggarna i de främmande korridorerna och mötte okända blickar – inte bara i framtida klasskamrater utan även i mig själv. I fönstret mötte jag reflektionen av mina egna nervösa, men förväntansfulla, ögon. Jag hade ingen aning om vad som väntade.
Att säga att gymnasiet bara varit ett helvete vore en lögn, även om det är så jag oftast känner. För det har varit ett helvete, det har det. Men det har också gett mig något. Även om jag aldrig har haft en större dödslängtan än vad jag haft nu under de här 650 dagarna som jag gått hittills, så har jag också lärt mig något. Jag har vuxit. I mig själv. Att komma som en osäker tonåring full av förväntan och med en vilja av att vara bättre – av att vara någonting jag inte var – till att bli trygg i vem jag är. Säker på vad jag vill. Att få en självkänsla jag aldrig trodde att jag kunde ha.
Jag måste påminna mig själv om att jag är här av en anledning, att jag utsätter mig för det här och genomlider det här av en anledning. Allt är inte förgäves. Varje timme jag spenderar i den här skolan, varje prov jag skriver och varje uppgift jag lämnar in – allt är ett steg närmare målet. Närmare drömmen. Utan en gymnasieutbildning tar jag mig ingenstans – och aldrig dit jag vill. Någonstans måste jag intala mig att det är värt det. Men det är svårt att se ljuset när man är nere i skiten.
Den 13e november 2013 skrev hon om längtan i sin dagbok, hon skrev att ”nu är det bara 950 dagar kvar, sen är det slut”. Nu är det bara 373 dagar kvar och jag vet att jag kommer klara det. Men att längta bort redan innan det hade börjat, är inte det en sorg i sig?
