neonflashlights

Skolan äter upp mig. Bokstavligen. Nästan. Jag har ångest mest hela tiden, ångest över att jag inte presterar tillräckligt, ångest över att jag inte hinner tillräckligt, ångest över att jag inte tränar tillräckligt, ångest över att jag inte lever tillräckligt. Ångest. Jag har fått svårt att somna om kvällarna igen, ligger vaken in på småtimmarna. Jag vaknar tröttare än vanligt och plågar mig igenom varje skoldag. Det känns ständigt som att jag går sönder mer och mer för varje dag som passerar, jag lägger mig i fosterställning och försöker lappa ihop mig själv men det hjälper inte. Jag känner mig som en fånge i mitt eget huvud. Har svårt att se någon mening över huvudtaget. Hur klarar man av att leva när det inte finns något att leva för? Jag kliver upp varje morgon, tar mig igenom varje dag, men jag vet inte längre varför.

 

Och nej. Jag vill inte dö, men jag lever lite i motvind just nu. Och det känns ganska bra att veta att tiden faktiskt läker alla sår. Så småningom. Så jag ska väl ta mig igenom även det här. Haj.