jag är svart starkt kaffe.
Ni vet när man plösligt får en sån där ångestklump igen, som liksom slår en som en käftsmäll i ansiktet när man kanske minst anar det? Lite som att gå in i en dörr? Man tror man är påväg ut men så tar det tvärstopp helt plötsligt och så faller man ner igen och måste försöka ta sig upp och liksom knuffa upp dörren igen för att faktiskt ta sig vidare och jävlar det här blev en bättre metafor än vad jag trodde? Wow. Nej men. Livet har ju motgångar och är ju lite av en berg och dalbana, så det är väl okej.
Även om det precis just nu i denna sekund känns som att hela jag ska gå sönder vilken sekund som helst, så har jag typ lite grejer att se fram emot. Man tror alltid att man ska dö och att man inte kommer klara det, men man överlever alltid. Det gör man ju. Så jag försöker tänka så nu, liksom.
Jag har lov nu och vill SÅ GÄRNA bara boka tågbiljetter till härnösand och hälsa på min bästis och typ göra allt och inget men ja jag vet inte det blir kanske inte så. Har jättemycket plugg att ta tag i men jag tänker att det löser sig. Och om drygt två veckor åker jag till Kina och jag börjar faktiskt bli taggad, på riktigt. Jag ska försöka göra den här våren och sommaren till en bra en. Kanske blir det den sista här, i min hemstad?
